Det här med google-graviditeter...

Den senaste tiden har jag infört någon slags ovana.  Lite som att bita på naglarna eller peta näsan offentligt. Det här med att googla symptom.
Lite ont i huvudet? Googlar "huvudvärk" som alldeles strax resulterar i graviditet eller tumör. Standard.

Lösbajjat fyra gånger på jobbet (läs: ej bakisbajs) och googlar "diareé". Jahaja. Cancer i ändtarmen alltså. Men det var då fan att man ska få cancer i röven av alla ställen...

Tycker att det har stuckit lite ovanligt i benet idag. Liksom strålande stickningar. "Strålande smärta i ben". GARANTERAD DÖDSDOM!

Men den senaste tiden har jag hamnat inne på sidor som "familjeliv", "blimamma", "babyornot" och "minbebis". För nu har jag alla jävla symptom som finns för att vara på tjocken. Ömmande bröst, kliande vårtgårdar, molande värk i livmodern, märkliga drömmar och trött. Och såhär fortsätter det samtidigt som jag känner mig träffad av varenda stavelse. "Jag tror minsann att jag har varit lite tröttare än vanligt...", "Visst tog jag mer salt än vanligt på popcornen än vad jag brukar?", "Och JA! Mina jävla bröst kliar sönder!" Herregud. Jag är gravid! Det var det. Gravid alltså.

Går och lägger mig i bingen och vaknar upp med mensfest eller så är bajset fast och fint dagen därpå. Ingen graviditet och ingen tumör i ändtarmen.

Vet inte varför, men den där känslan när man bara tappar kontrollen och låter sig följa med ner i cancerdjupet är faktiskt lite upphetsande. Living on the edge typ. Man får kasta in handduken ett litet tag och liksom acceptera döden. "Jaha, det var det. Livet på en pinne och allt vad det innebar". Klia sig på armen i bingen samtidigt som man får planera sin begravning i lugn och ro.
Eller kanske glädjas över möjligheten att få ta hand om en glad, liten tjockis som man kan döpa till Mowgli, kanske också visionera om samtalet med chefen om dagarna man kommer behöva vara sjukanmäld efter aborten.  

Lite som att bita på naglarna. Den upphetsande känslan precis innan nagelbiten släpper den övriga nageln, men den uppgivna känslan som fyller en upp till huvudet när nageln är borta och man sitter och tittar besvärat på det som finns kvar av attacken; en kort och blodig stump som svider.

Så är också googla-symptom-ovanan. Upphetsande när man diagnosticerat sig själv som på smällen men besvikelsen som drar ner en på marken sen när kapten Röd slår in dörren och gapar "MENSFEEEEEST!" och blodar ner hela sängen.


Elwira