Det finns ändå något väldigt vackert i det olyckliga. Det finns någon sjuk längtan till det man inte har. I ett lyckligt förhållande så finns en (och då menar jag en pytteliten) längtan till att vara singel igen. Och jag menar inte det där; vara ensam hemma en onsdag kväll i februari med uppknäppt bh under tishan man borde ha tvättat för länge sen. När man varit duktig och ätit en avokadosallad fast stått i kylskåpet en halvtimma senare och tryckt i sig en hel 70% mintchoklad-kaka. (Det gills ju inte om man bara tar en bit i taget vid varje kylskåpsbesök, eller hur?)
Jag menar mer, det där singellivet som Meredith och Cristina har i Grey's Anatomy när de sitter i en bar, efter en hektisk dag på sjukhuset, och dricker varsin öl medan höstregnet slår igenom fönstret. Eller de där assexiga middagsdejterna som Carrie ständigt går på eller Samantha som knullar sig igenom livet, fyller ansiktet med botox och är bara SÅ. JÄVLA. LYCKLIG!
Det är det jag menar. I de stunderna man känner den längtan, då spelar det ingen roll att man varje kväll går och lägger sig naken bredvid sin bästis. Man glömmer liksom av hur jävla älskad man är och hur man kämpat för att komma dit. Man bygger liksom inte upp den tilliten och kärleken på två soliga månader i en alkoholstimmig sommarfest. Man kommer dit genom att vinna och förlora, bestämma sig och ångra sig, förlåta och förlåtas. Att tycka och misstycka och genom att prata och framförallt! - Lyssna. Noga.
Och jag vet exakt vad jag känner när jag står där i kylskåpsljuset krafsandes i foliepappret till chokladen och med tuttarna som för längesen glidit ur bh-n och är på samma nivå som min självkänsla. Det är just den stunden... Som gör att längtan efter singellivet försvinner. Det är då jag, under täcket och i mörkret, försöker hitta tassen som passar perfekt runt min. Jag flyttar mig närmare och när jag ligger i stora skeden så andas jag in kärleksdoften från ett nyduschat hår och den där pyttelilla-längtan försvinner när jag andas ut.
E
E