Ärligt talat. Vem var det som kom på det där med att börja plugga direkt efter gymnasiet? Vem kom på att ”satan, vad äventyrlig och härlig man är” när någon väljer att ge sig ut på en lifechanging backpacker-resa i farsans gamla ryggsäck i Asien och Australien? Vem myntade att man är halvkass om man inte har kandidatexamens diplomet i en IKEA-låda hemma innan man är 24?
Vem fan är det som har sagt att 20-års ålder är ”fantastisk” och ”oj, du kan ju göra precis vad som helst!”. Jag har haft dunderångest sen jag började gymnasiet för att man ska göra så mycket, borde så mycket och vara så mycket.
Man ska hinna jobba, plugga, resa, festa, träna, ha ensamtid, vara med vänner, ha pojkvän, vara singel och bli riktigt tjock på kunskap och erfarenhet. Man ska bli full, men absolut inte för full. Man ska träna, men absolut inte träna för mycket. Man ska vara aktiv på sociala medier, men absolut inte för aktiv.
Man ska vara råball och aldrig behöva betala inträde på krogen, men samtidigt ska ens pojkvän ha hunnit bli tunnhårig, rakat av sig skiten och går klädd i instoppade skjortor och hunnit få lite pappamage. Men samtidigt, så SKA man vara studentig. Man SKA sitta på stadsbiblioteket med stora glasögon i en stickad tröja sent på kvällarna, och gå hem till sin studentskrubb på Guldheden och lägga sig och läsa nåt svårt.
Man ska också ha rika föräldrar som köper en lägenhet till en. Man kanske lyckas förtrolla någon med extra mycket guld på banken som man planerar en framtid med. Kanske är man fast i tankarna om sin ungdomskärlek i sitt tidigare liv. Skulle man stannat kvar på sitt gamla jobb trots att man hatade skiten bara för att man kanske skulle ha fått avancerat om man stannat? Jag kanske skulle ha pluggat något annat… Vad förväntar sig mina föräldrar av mig? Vem ska jag jämföra mig med? Vem ska jag inte jämföra mig med? När går bäst-före-datumet ut för ungdomstiden egentligen? 23? 25? 28?
Vad vill jag? Är pengar och framgång viktigt för mig? Eller är jag en mer "men för mig är barnen absolut viktigast, och vi får väl skramla, men det löser sig! vi har kärlek i överflöd"? Och när ska jag skaffa barn? Kan jag ens? Och med vem i såfall? När vet man om man ska lämna, och i så fall, kommer jag hitta något bättre? Kommer jag aldrig att få känna mig hög på nyförälskelse igen? Vill man investera sitt hjärta i något man inte vet kommer hålla? Och HUR vet man om det är värt det?
Hatar 20-års åldern. Det är bara dötid fram till 30. Ljuva 30. Fan vad jag kommer vara fantastisk då. Strålande karriär, ljuvliga barn, glada och lojala vänner, pulserande bankkonto, hysteriskt rolig man som alltid byter toalettrulle och torkar bort smulorna efter han gjort frukostmackor. Allt sånt härligt. Längtar!
E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar