Den pyttelilla längtan

Det finns ändå något väldigt vackert i det olyckliga. Det finns någon sjuk längtan till det man inte har. I ett lyckligt förhållande så finns en (och då menar jag en pytteliten) längtan till att vara singel igen. Och jag menar inte det där; vara ensam hemma en onsdag kväll i februari med uppknäppt bh under tishan man borde ha tvättat för länge sen. När man varit duktig och ätit en avokadosallad fast stått i kylskåpet en halvtimma senare och tryckt i sig en hel 70% mintchoklad-kaka. (Det gills ju inte om man bara tar en bit i taget vid varje kylskåpsbesök, eller hur?)

Jag menar mer, det där singellivet som Meredith och Cristina har i Grey's Anatomy när de sitter i en bar, efter en hektisk dag på sjukhuset, och dricker varsin öl medan höstregnet slår igenom fönstret. Eller de där assexiga middagsdejterna som Carrie ständigt går på eller Samantha som knullar sig igenom livet, fyller ansiktet med botox och är bara SÅ. JÄVLA. LYCKLIG! 

Det är det jag menar. I de stunderna man känner den längtan, då spelar det ingen roll att man varje kväll går och lägger sig naken bredvid sin bästis. Man glömmer liksom av hur jävla älskad man är och hur man kämpat för att komma dit. Man bygger liksom inte upp den tilliten och kärleken på två soliga månader i en alkoholstimmig sommarfest. Man kommer dit genom att vinna och förlora, bestämma sig och ångra sig, förlåta och förlåtas. Att tycka och misstycka och genom att prata och framförallt! - Lyssna. Noga. 

Och jag vet exakt vad jag känner när jag står där i kylskåpsljuset krafsandes i foliepappret till chokladen och med tuttarna som för längesen glidit ur bh-n och är på samma nivå som min självkänsla. Det är just den stunden... Som gör att längtan efter singellivet försvinner. Det är då jag, under täcket och i mörkret, försöker hitta tassen som passar perfekt runt min. Jag flyttar mig närmare och när jag ligger i stora skeden så andas jag in kärleksdoften från ett nyduschat hår och den där pyttelilla-längtan försvinner när jag andas ut. 

E

När går bäst-före-datumet ut för ungdomstiden?

Ärligt talat. Vem var det som kom på det där med att börja plugga direkt efter gymnasiet? Vem kom på att ”satan, vad äventyrlig och härlig man är” när någon väljer att ge sig ut på en lifechanging backpacker-resa i farsans gamla ryggsäck i Asien och Australien? Vem myntade att man är halvkass om man inte har kandidatexamens diplomet i en IKEA-låda hemma innan man är 24?

Vem fan är det som har sagt att 20-års ålder är ”fantastisk” och ”oj, du kan ju göra precis vad som helst!”. Jag har haft dunderångest sen jag började gymnasiet för att man ska göra så mycket, borde så mycket och vara så mycket. 

Man ska hinna jobba, plugga, resa, festa, träna, ha ensamtid, vara med vänner, ha pojkvän, vara singel och bli riktigt tjock på kunskap och erfarenhet. Man ska bli full, men absolut inte för full. Man ska träna, men absolut inte träna för mycket. Man ska vara aktiv på sociala medier, men absolut inte för aktiv. 

Man ska vara råball och aldrig behöva betala inträde på krogen, men samtidigt ska ens pojkvän ha hunnit bli tunnhårig, rakat av sig skiten och går klädd i instoppade skjortor och hunnit få lite pappamage. Men samtidigt, så SKA man vara studentig. Man SKA sitta på stadsbiblioteket med stora glasögon i en stickad tröja sent på kvällarna, och gå hem till sin studentskrubb på Guldheden och lägga sig och läsa nåt svårt. 

Man ska också ha rika föräldrar som köper en lägenhet till en. Man kanske lyckas förtrolla någon med extra mycket guld på banken som man planerar en framtid med. Kanske är man fast i tankarna om sin ungdomskärlek i sitt tidigare liv. Skulle man stannat kvar på sitt gamla jobb trots att man hatade skiten bara för att man kanske skulle ha fått avancerat om man stannat? Jag kanske skulle ha pluggat något annat… Vad förväntar sig mina föräldrar av mig? Vem ska jag jämföra mig med? Vem ska jag inte jämföra mig med? När går bäst-före-datumet ut för ungdomstiden egentligen? 23? 25? 28? 

Vad vill jag? Är pengar och framgång viktigt för mig? Eller är jag en mer "men för mig är barnen absolut viktigast, och vi får väl skramla, men det löser sig! vi har kärlek i överflöd"? Och när ska jag skaffa barn? Kan jag ens? Och med vem i såfall? När vet man om man ska lämna, och i så fall, kommer jag hitta något bättre? Kommer jag aldrig att få känna mig hög på nyförälskelse igen? Vill man investera sitt hjärta i något man inte vet kommer hålla? Och HUR vet man om det är värt det? 

Hatar 20-års åldern. Det är bara dötid fram till 30. Ljuva 30. Fan vad jag kommer vara fantastisk då. Strålande karriär, ljuvliga barn, glada och lojala vänner, pulserande bankkonto, hysteriskt rolig man som alltid byter toalettrulle och torkar bort smulorna efter han gjort frukostmackor. Allt sånt härligt. Längtar!

E

Idag är en speciell dag

Idag är det lördag den 29e september! Och det är inte vilken lördag den 29e som helst.
Det är nämligen årsdagen sen jag och Daniel knullade för första gången!
Nuppade, pökade, gängade, låg, älskade, nakenlekte, idkade samlag, syndade, satte på varandra.
På fyllan såklart.
Visst, kul?

Så idag ska det firas utav bara helvete!
Kanske man duschar och finrakar muffen i någon festlig friss, eller kanske man ställer klockan lite tidigare och springer ner till pizzerian imorgon bitti och överraskar med kebabrulle-frulle i sängen?

Det återstår att se!
Jag vet bara att jag är lyckligast i världen.
Hej med er.

E

Elwiras begravning

Har under en period glidit ner i ett hål. Har inte riktigt lyckats komma upp än och har därför kunnat lägga en hel del tid på att planera min begravning. Jag tror att det är en bra grej att göra så slipper stackarna som ska styra upp skiten fundera så mycket på vad dem trodde att jag ville.

Så, om det nu mot alla odds skulle bli en begravning i min ära inom en snar framtid (ta i trä) så vill jag ha det på det här sättet: 

• Jag vill absolut bli kremerad. 
• Gästerna ska vara klädda i vad de själva anser vara "fint".
• På min begravning så ska följande låtar spelas; Nothing compares 2 u - Jimmy Scott, Boa Sorte - Vanessa Da Mata och i slutet så är det asviktigt att Heart skipped a beat - The XX spelas.  Och helst ser jag gärna att någon sjunger There's a light that never goes out - The Smiths. 
• Det är sjukt viktigt att alla ska få vara i den känslan som de vill vara i i kyrkan. Vill man skratta så ska man absolut inte hålla tillbaka. Det är jävligt olustigt med begravningar. 
• Efter begravningen så brukar det hållas någon slags lunch där släkt och vänner samlas för att beklaga sig. Här ser jag gärna att det blir någon slags schlager-fest. Det ska spelas schlagermusik! 
• På lunchen hade det varit kul om det serverades någon blandning av min favoritmat. Korv av olika slag, chips, tacos, thaimat, sushi, ceasarsallad, hamburgare med friscobröd, smörgåstårta osv. Mycket kött! Jag gillar kött. 

Så. Nu vet ni. 

Elwira. 

Alla som vill att vi ska ta upp nergrisandet av GITD-bloggen räcker upp en hand nu!

Det är ungefär ett år sedan vi öppnade upp GITD-bloggen och jag skulle vilja summera året som har gått. En del dekadenta godbitar men också skratta så mycket att lite kiss kommer i trosan. 

Vi skaffade pojkvänner, vi flyttade till och från Oslo, vi skaffade nya jobb, vi gick arbetslösa, vi drack äckligt mycket fernet, vi var med om bäckeninflammation och graviditeter, vi åt underbar mat, vi hatade ex, vi spelade skivor, vi jobbade som fan, vi grät, vi var svartsjuka, vi saknade, vi WhatsAppade, vi knullade i soffor, vi låg nakna över toaletten och spydde, vi sjukanmälde oss pga. baksmälla, vi somnade i garderober, vi fyllde 21, vi masserade varandra nakna med oljor, vi skedade i samma säng, vi promenerade, vi köpte macs, vi köpte Kicki Danielsson låtar, vi kom upp med episka one-liners, vi levde.

Kanske borde vi ta upp skriverierna här igen. Kanske inte.
Vi hade jävligt kul, fast det fanns dem som inte riktigt klarade av vår vardag som innehöll förstoppning, mens på lakanen och kliande vårtgårdar.

Jag vet inte.
Alla som vill att vi ska ta upp nergrisandet av GITD-bloggen räcker upp en hand nu!

E

Det här med google-graviditeter...

Den senaste tiden har jag infört någon slags ovana.  Lite som att bita på naglarna eller peta näsan offentligt. Det här med att googla symptom.
Lite ont i huvudet? Googlar "huvudvärk" som alldeles strax resulterar i graviditet eller tumör. Standard.

Lösbajjat fyra gånger på jobbet (läs: ej bakisbajs) och googlar "diareé". Jahaja. Cancer i ändtarmen alltså. Men det var då fan att man ska få cancer i röven av alla ställen...

Tycker att det har stuckit lite ovanligt i benet idag. Liksom strålande stickningar. "Strålande smärta i ben". GARANTERAD DÖDSDOM!

Men den senaste tiden har jag hamnat inne på sidor som "familjeliv", "blimamma", "babyornot" och "minbebis". För nu har jag alla jävla symptom som finns för att vara på tjocken. Ömmande bröst, kliande vårtgårdar, molande värk i livmodern, märkliga drömmar och trött. Och såhär fortsätter det samtidigt som jag känner mig träffad av varenda stavelse. "Jag tror minsann att jag har varit lite tröttare än vanligt...", "Visst tog jag mer salt än vanligt på popcornen än vad jag brukar?", "Och JA! Mina jävla bröst kliar sönder!" Herregud. Jag är gravid! Det var det. Gravid alltså.

Går och lägger mig i bingen och vaknar upp med mensfest eller så är bajset fast och fint dagen därpå. Ingen graviditet och ingen tumör i ändtarmen.

Vet inte varför, men den där känslan när man bara tappar kontrollen och låter sig följa med ner i cancerdjupet är faktiskt lite upphetsande. Living on the edge typ. Man får kasta in handduken ett litet tag och liksom acceptera döden. "Jaha, det var det. Livet på en pinne och allt vad det innebar". Klia sig på armen i bingen samtidigt som man får planera sin begravning i lugn och ro.
Eller kanske glädjas över möjligheten att få ta hand om en glad, liten tjockis som man kan döpa till Mowgli, kanske också visionera om samtalet med chefen om dagarna man kommer behöva vara sjukanmäld efter aborten.  

Lite som att bita på naglarna. Den upphetsande känslan precis innan nagelbiten släpper den övriga nageln, men den uppgivna känslan som fyller en upp till huvudet när nageln är borta och man sitter och tittar besvärat på det som finns kvar av attacken; en kort och blodig stump som svider.

Så är också googla-symptom-ovanan. Upphetsande när man diagnosticerat sig själv som på smällen men besvikelsen som drar ner en på marken sen när kapten Röd slår in dörren och gapar "MENSFEEEEEST!" och blodar ner hela sängen.


Elwira

HEJ

1. Call me maybe kan vara en utav de sämsta låtarna i mannaminne.
2. Imorgon börjar nyttiga månaden. PÅ riktigt.
3. Vickan är i Bali och har varit borta i en evighet.
4. Jag funderar på att ta bort min facebook.
5. Och återigen. Inte för att skryta liksom, men jag har helt på riktigt världens bästa pojkvän. Vill ju bara krympa ihop honom till en köttbulle och äta upp honom. Så sjukt fin.
6. Den där Sims-familjen jag nämnde för ett tag sen. Jag och Danny var ju gifta och hade fyra härliga ungar. Men, ingenting varar ju för evigt och min tid var kommen ikväll. Jag dog. Liemannen var där och Daniel stod bredvid och grät som ett barn. Jag rycktes med lite och grät en skvätt när jag tittade på det här hemska scenariot. Jag ska inte spela mer på ett tag tror jag. Var fan jobbigt på riktigt.
7. Den här ska man helst lyssna på när man är naken och ensam.
Hej!

E