Strypa en neger? Nä. Självömkans-baskilusken

Ibland kan man få den där känslan där det liksom stryps åt lite i halsen. 
Det blir lite jobbigt att andas för ett tag. 
Det börjar i magen. I mitten typ. 
Som en slags massa eller en klump. 
Något som inte ska vara där helt enkelt. 
Men det kanske är en vanlig, hederlig neger som behövs strypas? 


Nä. 
Det är den där rackarns lilla självömkans-baskilusken som har slitit upp dörren och kastat bajs i ansiktet på mig samtidigt som han ger ifrån sig jobbiga ljud.  
Det lilla helvetet kommer allt oftast när man är lite trött, ensam, bekräftelsekåt och nästan har slut på blodsocker och självkänsla. 


Han sätter sig vid sängkanten och luktar gammal kissalkis och svett. 
Därefter tar han upp sitt hemska, röda anteckningsblock och grimaserar med gulbruna tänder. 
Sen börjar han rabbla upp och slutar inte förrän man sprutgråter, snorar och ser ut som en kines. 
Han börjar på det mest konkreta och påtagliga. 
"Du är ganska ful, du har små tuttar och din högra är dessutom större, du har tre finnar på hakan och skulle lätt kunna dra av fem kilo på spritkaggen och chipslåren", säger han och daskar till mig på röven och flinar perverst. 


Han vänder blad. 
"Du är ärligt talat inte speciellt bra på något, du har ingen pojkvän (wonder why?) och kommer antagligen aldrig få för att du är så jävla konstig, hahahaha!" fortsätter han och skrattar högt och rått.


"Ämen lägg av..." 
Jag vänder ryggen åt honom och försöker täcka öronen med kudden. 
Han är besviken över min milda reaktion och tänker gå steget längre. 
Det där som han vet kommer bli som en kula i foten. 


Han tar upp min dator och går in på min Facebook.
Jag hör att han skriver och klickar. 
"Kolla här då. Smal, brun, söt OCH vacker, perfekt kropp och har en apsnygg pojkvän. Dem har säkert fantastiskt sex också", säger han övertygande. 
"Mmm...". Jag ligger fortfarande med ryggen mot men låter orden sjunka in i mitt känsliga hjärta. 
"Eller hon här. Hon pluggar till läkare nu tydligen. Gick inte hon i din klass? GO stjärt! Här har vi en lyckad tjej, du. Om sju år är hon fett framgångsrik och har säkert gift sig med en snorrik snubbe."
Jag vänder mig om och tittar på skärmen. 
Jaha. 
Pluggar hon till läkare nu alltså. Kul. Kul för henne. 


Han blir lite upphetsad. Han märker att livslustnivån har sjunkit ett snäpp. 
Han stryker mig över håret och jag ligger med huvudet i hans knä helt plötsligt.
"Åh, vad jag skulle vilja vara normal. Jag känner mig verkligen inte normal" anförtror jag honom. 
"Alla har sånt flyt och det går alltid så jävla bra för alla andra. Folk skaffar grymmeförhållanden, de pluggar till jurister och civilekonomer. Gör dem inte det så lever de dolce vita i la France eller glider på Manhattan med Starbucksmuggar." säger jag och torkar bort snoret som har runnit från näsan. 


"Ja. Så är det. Det är mycket människor som har betydligt mycket härligare och mer händelsefulla liv än vad du har", säger han silkeslent. 
"Här ligger du ensam en fredagkväll i Oslo och dina fötter luktar skit eftersom att du inte har bytt strumpor sen jobbet. Det ligger knäckebrödssmulor i din 90-säng och du läser en självhjälpsbok som heter 'Kåt, glad och tacksam'. Du är definitionen av patetisk." Säger han och menar det. 


Han tystnar en stund. Och jag känner hur han torkar tårarna på min kind. 
"Sa jag att din högra tutte var större än det vänstra?"