Det här med att vara riktigt jävla kär i en läkare...

Den där känslan av när man drömmer något fruktansvärt så sjukt intensivt att man mår helt förjävligt liksom. Typ att någon väldigt nära dör eller är med om en olycka. Och man känner hur allt bara går sönder inuti och så vaknar man och inser att det bara var en dröm. Men känslan sitter kvar som att det vore på riktigt.
Det här har hänt mig vid två tillfällen.

Första gången var för ungefär tre år sedan när jag drömde att min största kärlek sa att han inte älskade mig längre. Jag vaknade av att jag grät och hulkade som en liten gris. Som tur var låg han bredvid mig den gången, men känslan fanns kvar hela dagen. Den där överjävligt smärtsamma känslan att man bara vill kräkas och skrika liksom.

Andra gången var inatt. Inatt blev jag kär. Så otroligt jävla negercpkär. I Derek Shepherd. McDreamy. Den där apsnygga läkaren med vackert hårsvall, porrigt skäggstubb och med en sympatikänsla utan dess like. Jag blev kär i honom inatt. Vi var tillsammans. Han var kär i mig och jag var otroligt kär i honom. Han träffade min familj och han var fantastisk och underbar. Och vi var kära. 

Så vaknade jag upp, insåg att det var en dröm och att skulle jag till jobbet. Och nu har jag gått runt och tänkt på honom hela dagen. Och känner fortfarande hur kär jag är i honom.
Fuck my life alltså.

Kollage made by me. 

Nej, jag gjorde inte kollaget. Herregud...





Okej. Jag gjorde hjärtat...