Det här med att lägga sig i ett kallt rum och bara tänka...

September och Oktober dansade iväg med oss i en jävla fart och nu sitter vi i mitten på November och räknar.
Räknar pengar och lön, 
räknar dagar till något nytt, 
räknar månader fram till att få åka iväg och resa, 
räknar på år fram tills man officiellt blir vuxen.


Den senaste månaden har varit omtumlande för Give It To Daddy. 
Vi klarade oss ur en livskris, vi testade på hur det var att jobba oroväckande mycket, Viktoria började tycka om någon väldigt mycket, jag började tycka om någon, vi hade ångest - mycket och vi spenderade tid med att vardagsfilosofera. 

Oslo har klappat oss på kinden och blåst vind i våra segel sen vi flyttade hit, men den goda brisen börjar avta och vi smyger in på stilla vatten. Det är inget fel med att inte ständigt lyfta, men det är så jävla obehagligt att falla utan att veta om det finns någon som tar emot. Eller något.

Jag tänkte på det häromdagen och förra året.
Hur man kan känna sådan samhörighet med en annan själ, men en stund i livet senare inte alls kan förstå hur tankarna gick?
Någon som kanske var någon nära men som med ett skratt återigen vände kappan efter vinden.
Det är lustigt hur vissa människor dyker in i ens liv och efter ha gjort sin närvaro uppmärksammad kilar ut lika fort.

Jag tror jag drar till mig osäkerhet i form av människor. 


Bild: Matilda Olsson