Det här med att bli vuxen

Är efter två långa månader i Oslo äntligen tillbaka där jag började. I kära Mölnlycke.
Det var längesen jag sov så gott som jag gjorde inatt. Totalt och fullt utvilad.
Trots den fantastiska känslan av att vara tillbaka så är det en också liten obehagskänsla som har infunnit sig.
Här är barndom och tonår. Gymnasium, första kärlek och gamla vänner.
Jag blir lite rädd när jämnåriga i den här lilla hålan får barn, förlovar sig, köper hus och jobbar på systembolaget.
Är vi vuxna nu? Vilka flyttar härifrån och vilka fastnar?